Pojken som kallasdes det.

Idag blev det tight. T kom hem vid 18.07, min Zumba börjar 18.15 och K var iväg sedan innan. Jag tog bilen till Zumban, sprang upp för den långa trappan, kändes som en evighet, och skyndade mig att ta fram skorna, vattnet och mitt kort. Sprang in i salen och hann få på skorna innan jag andades ut. Klockan var då 18.14 och ingen instruktör var där. När jag inte såg någon annan som hade hantlar blev jag misstänksam och strax där på så fick jag mina misstankar bekräftade, jag förstod det som att Jannika (vår zumba instruktör) var sjuk och att denna killen skulle hålla i en dansmix istället. Det var super kul iaf och vi fick lära oss massa steg, varför har jag inte gått på denna tidigare är min fråga. Nu är det 6 dagar kvar och jag har bara en till möjlighet att gå på dansmixen så jag hoppas att de har något liknande i Sverige och England.

Idag har jag nästan läst ut "Pojken som kallades det." En bok av Dave Pelzer. En super bra bok som man inte kan sluta läsa fast den är så hemsk. Här kommer ett utdrag ur den: "När jag återfick medvetandet kände jag något varmt rinna från bröstet. Det dröjde några sekunder innan jag insåg var jag var. Jag satt med ryggen mot väggen inne i badrummet. Jag vände mig mot Russell som började sjunga: "David kommer dö, Pojken kommer dö." Jag flyttade blicken mot magen. Hon satt på knä och förband mig med en tjock gasbinda över magen där mörkrött blod pumpade ut. Jag försökte säga någonting. Jag visste att det var en olyckshändelse. Jag ville att hon skulle veta att jag förlät Henne, men jag kände mig för svag för att prata. Jag försökte hålla huvudet uppe men det föll ner mot bröstet gång på gång". Ett till stycke ur samma kapitel, precis när Hon är färdig med förbandet. "Hon reste sig upp och tittade på mig utan medkänsla, tvättade händerna och sa att jag nu hade exakt en halvtimme på mig att bli klar med disken. Jag skakade på huvudet och försökte förstå vad det var Hon hade sagt. Efter några sekunder sjönk Hennes befalling in. På samma sätt som Hon gjort illa armen på mig några år tidigare tänkte Hon inte erkänna vad som hade hänt.

Detta är en bok baserad på en sann historia om hur Dave berättar om sin uppväxt med en mamma som slog och misshandlade honom. Som sagt så rinner tårarna hela tiden och det behövs många näsdukar. Jag tror man skall läsa den i ett sträck för att få ut det bästa av boken. Den är bara 127 sidor lång.

Hoppas ni har haft en bra måndag, nu skall jag återgå till min bok och läsa de sista 27 sidorna och gråta lite till boken och lite för att jag snart åker hem.

Juste, vet ni vad? Jag håller ju på att packa för fullt. Trodde verkligen jags kulle klara det med packaningen och få ner allt, men ack vad fel jag hade. Hade helt missat ett helt hyllplan med saker så det blir att handla en ny väska om någon dag. Hoppas jag har pengar så det räcker.. Skall ju också kunna leva på något när jag åker till Stockholm och resten av Augusti.

Natti natti på er alla:)